annabrittadagmar

och bävat inför. som ni kanske minns berättade jag om min älskade leverfläck på
magen vid naveln. praktiskt identisk med den mamma hade på samma ställe och
som gav henne cancer för 16 år sedan.

jag mår illa bara jag tänker på det. inte för att fläcken kan vara elakartad som man
kanske skulle kunna tro. utan för det stora ärr som operationen kommer att ge. från
egen erfarenhet vet jag att ärren inte blir vackra, de blir inte heller små. och jag
kommer tvingas att se på detta ärr varje dag. påminnas om mamma. de tidigare 
födelsemärken jag tagit bort sitter utom synhåll för mig själv och stör mig därför
inte. men just den här får mig att må dåligt, vilja kräkas och gråta några tårar.

jag har haft diskussioner med pappa. hans och resten av familjens åsikter är tydliga.
men jag vet att om ("när" enligt pappa) de tar bort den så kommer de ta bort en
del av mig, och jag tror inte jag är redo för det än.

därför tänker jag skjuta på kallelsen. dels för att jag ska kunna smälta detta och
acceptera att det är såhär det är. och för att sommaren snart är här, jag ska åka
utomlands om en månad och då vill jag inte ha ett ärr som hindrar mig från att 
sola häcken av mig.