över en veckas väntan
veckan i tunisien var FANTASTISKT. men när man kommer hem till sverige. tillbaka till gråa
ensamma vardagen. så brister allt. jag fick ett nervous breakdown igår natt. vad sysslar jag
med? gör jag verkligen det jag vill eller gör jag det andra vill och vad som förväntas av mig?
allvarligt talat, vill jag plugga? vill jag ens vara i sverige? TVEKSAMT. jag måste ta mig en
funderare över det här. för just nu så är allt skit. jag har varit hemma två dagar och det enda
jag känner är ångest, press och har en ständig klump i magen. jag kunde inte äta på hela
dagen igår. detta har varit mitt dagliga tillstånd under de senaste åren nu. och jag antar att jag
har vant mig. men efter veckan i tunisien hände något. kanske jag fick upp ögonen. att inte
bara acceptera. okej det kommer kännas som ett år of waste men hoppar jag nu så slipper
jag iallafall 3,5 år of waste. life is to short.
tunisien. jag vill tillbaka. ronaldo. jag vill tillbaka.
i´m your biggest fan until you love me . . .
emma i ett nötskal.
jag vill vara kär och känna fjärilar i magen

du vara min och jag vara din.
förbjuder socker för all framtid
tillbaka på ruta ett. jag vill ha choklad, socker, nått nått nått att äta HELA TIDEN. när jag
väl kommit ur sockerbegäret så är jag dum nog att åka dit igen. men så är det när man
bor borta över en helg. hos en familj som heter FIKA och gott gott i efternamn. olyckligt
nog så tillhör jag de där stackarna som bara behöver höra ordet choklad och går upp i
vikt. så hej och välkommen tio extra kilo efter denna helg. lägg till att jag har varit väldigt
dålig med träning den senaste veckan. så NO MORE. back to tiden utan godsaker. nu är
det hårt mot hårt som gäller. godis har jag ju uteslutit sen nyår. nu läggs efterrätt, kakor
och naturgodis till på listan.
jag mår inte bra av socker. varken psykiskt eller fysiskt. så är det med det.
så nu äter vi en bit gurka och ser glada ut.
en jävla gråsugga i mitt myggnät
GRÅSUGGA. ja du hörde. ingen mygga. en GRÅSUGGA. vad den nu i hela fridens
namn gör i MIN lägenhet! balkongdörren må inte vara helt tät och jag hoppas innerligt
att det var där igenom den lilla rackaren kom. tur för honom att vi studerat gråsuggor
i skolan och jag var snäll nog att släppa ut honom på balkongen igen. hade jag inte vetat
bättre hade han nog fått åka vattenrushbana i toalettstolen. MEN gråsuggor trivs inte
i vatten. och jag är ju ingen sadist.
men lite besviken på mina myggnät är jag om jag ska vara helt ärlig. hade förväntat
mig lite mer hyfs av dem. men det får gå för denna gången. jag har hört att man brukar
förtjäna en andra chans.
dagens man - ja, faktiskt . .


undrar om jag har en bebis i magen
som ökat så jag tror att nått är fel. mask i maaaaaagen.
baka lite scones kanske. . . haha. om jag försöker stilla min hunger så kommer jag ju
iallafall att se gravid ut snart. vilket dock inte är mitt mål inför beach 2010. så jag kanske
borde avstå. eller. eller inte.
hade inte alla ingredienser (ingridenser) hemma så valet blev helt plötsligt enkelt.
jag tror aldrig jag har sett en film
denna ständiga kassa kassa fredags-tv
talang slutar då? tror de att de tappar tittarsiffror på det? knappast. folk går nog
fan hellre och hyr film istället för att sitta och vänta på en halvdan rulle som börjar
sent in på natten. men det kanske bara är jag som är för gammal och sleten för att
orka hålla mig vaken till tolv en kväll utan alkohol. men jag tycker ändå att det
är sinnes dumt.
så därför tänker jag njuta av en kväll med edward. twilight maraton.

svag, lättpåverkad och framförallt godtrogen
lovord om bättring. "det ska aldrig hända igen". psykiskt misshandlad. utnyttjad och
nedbruten. offret har svårt att se den rätta fienden som uppträder i två roller.
tvekan. en andra chans. att gå tillbaka. snälla - gör det inte!
my ribs makes me weap
utan att jag skadat mig på något sätt. trycker jag lite lätt över mina revben så smärtar
det. det känns inte alls bra och jag har funderat på det länge nu. ska det vara så?
dr. phil. can you help me?
♥ min pappa över allt annat
jag är så otroligt glad att jag åkte med honom idag. vi har pratat ut och jag vet vad som
tynger honom. och han kände en tung sten lossna från hans hjärta när han fick höra
hur hans barn egentligen känner. precis som honom. vi stöttar pappa i allt. särskilt det
här. att han har gått i detta så länge och mått dåligt får mig att böla. känner mig som en
dålig dotter. men nu är det ute och det kan bara bli bättre. det var en helt annan pappa på
vägen hem från göteborg, femtio kilo lättare. vi åkte och köpte blommor till farmors balkong
och det var underbart att kunna vara så öppna. samtidigt som det är tråkigt att det ska bli
samma visa igen så känns det otroligt skönt då allt kommer bli bättre, lättare och som
vanligt igen. har saknat pappsen.
kvällen spenderades hos storebror och familjen. pappa ville att jag skulle släppa bomben.
ett flertal sms från pappa kom under kvällen. han är fantastiskt glad att vi pratade om detta
och allt känns mycket lättare nu när han vet att vi står bakom honom. och tack för att jag
vågade fråga. ingen. INGEN har rätt att få honom att må så. usch och fy vad jag vill spotta
dig i ansiktet.
kommer somna med en blandad mix av ångest, sorg, lycka och hat . . .
same same shit every day
när jag slog upp ögonen imorse drabbades jag av en forbidden feeling. jag såg
inte fram emot att vakna. jag såg inte fram emot dagen. jag ser inte fram emot
morgondagen. varje dag är detsamma. vakna. gymmet. plugga. äta. sova. och
så börjar det om igen. ständig upprepning utan några ljusglimtar. life bores me to hell.
och det skrämmer mig att jag känner så.
men seriöst . . . är det såhär livet ska vara? . . var finns ljusglimtarna?
sugen sugen sugen sugen sugen sugen
hemskt elakt att visa en massa goda glasspaket med kolasås och annat gott gott gott.
spänner fast mig själv i soffan med ett bälte så att jag inte rusar ner till hemköp
av ren desperation. för det kommer bara bli värre och värre ju mer klockan tickar på . .

ältar mig ständigt i det gamla
jag är mästare på att älta saker fram och tillbaka. vägra släppa. hålla fast i det gamla.
rastlösare än mig kan ingen vara
kemi som jag kämpat med (och säkert skrivit alldeles för mycket om här) och nu
sitter jag som på nålar och funderar på om jag ska läsa hållbar utveckling och
göra klart inför seminariet. fick tvinga mig ner i badet där jag kopplade av till senaste
avsnittet av vampire diaries. men så fort avsnittet är slut får jag panik och måste upp
upp och göra något. vad som helst. kan inte sitta still - inte bara vara.
jag är stressmania numero ett. varför inte ta lite helg liksom?
valborgsmässoafton - hednisk högtid
faktiskt. jag har ont i ryggen och det ösregnar. inte världens bästa partyhöjare.
gränsen mellan de levande och de döda är som svagast inatt. vilket betyder att det
kan bli värre.
jag är manisk och behöver struktur struktur struktur
13.10 - 13.30 handla på maxi
14.00 - 15.00 crosstrainer och styrketräning
15.10 mellanmål (banan)
15.20 - 18.00 instuderingsfrågor kemi (kap 13/14)
18.00 laga mat och äta mat
18.30 bada badkar med oljor och kolla vampire diaries
19.30 fortsätta med instuderingsfrågor / städa
20.30 måla sista potatislådan
21.00 greys anatomy + vaniljyoghurt med bär
22.30 / 23.00 sängen
idag kom kallelsen som jag väntat på
magen vid naveln. praktiskt identisk med den mamma hade på samma ställe och
som gav henne cancer för 16 år sedan.
jag mår illa bara jag tänker på det. inte för att fläcken kan vara elakartad som man
kanske skulle kunna tro. utan för det stora ärr som operationen kommer att ge. från
egen erfarenhet vet jag att ärren inte blir vackra, de blir inte heller små. och jag
kommer tvingas att se på detta ärr varje dag. påminnas om mamma. de tidigare
födelsemärken jag tagit bort sitter utom synhåll för mig själv och stör mig därför
inte. men just den här får mig att må dåligt, vilja kräkas och gråta några tårar.
jag har haft diskussioner med pappa. hans och resten av familjens åsikter är tydliga.
men jag vet att om ("när" enligt pappa) de tar bort den så kommer de ta bort en
del av mig, och jag tror inte jag är redo för det än.
därför tänker jag skjuta på kallelsen. dels för att jag ska kunna smälta detta och
acceptera att det är såhär det är. och för att sommaren snart är här, jag ska åka
utomlands om en månad och då vill jag inte ha ett ärr som hindrar mig från att
sola häcken av mig.