annabrittadagmar

och det gör nästan ont i mig så lycklig jag blir när jag
tittar på dem. alla fina minnen. små som stora. ni är
fina in i själen. växlar mellan en önskan om att kunna
stanna tiden och nyfikenheten av att se vad framtiden
har i sitt sköte. samtidigt vet jag mer än väl att
morgondagen är en dag närmre slutet och det oroar mig.

för jag har världens VÄRLDENS bästa familj och jag
vill inte vara utan dem. i would sacrifice my life for
those i love. utan tvekan. vi fixar allt tillsammans.
även de svåra motgångarna. tretton år utan mamma
har bevisat det. tack vare all kärlek.

♥ klanen jageteg. ni är världens finaste! ♥

utan er är jag inget. med er är jag allt.

(förlåt om inlägget är lite deprimerande. men
jag får faktiskt lov att känna så ibland.)