annabrittadagmar

jag var ensam i salen. musiken flödade in i öronen och jag stirrade på tvskärmen. en
ung kille intar trappmaskinen framför mig. let the hunt begin. jag låtsades att jag jagade
hans fasta lilla rumpa. jag skrattade högt inombords och drog på smilbanden samtidigt
som jag ökade stegen. men jag kom aldrig fram. det var dock den roligaste springturen
på länge. trots hans fasta lilla tusch som är ett måste så var han inte min typ. och dessutom
så tror jag han var gay. who can compeat with that?    

är det bara jag som tycker att folk verkligen släpper ut sina känslor när de tränar? deras
stånkande och rytmiska stönade när de tar i för tankarna till något helt annat. ja precis.
det låter som om de har sex. HÖGT. in public. och det är väldigt spännande att lyssna på.
not. that's so not me.