annabrittadagmar

bussen började tappa passagerare. vilket gav en ledig plats bredvid mig. och mindre
personer för killarna att konversera med. de ger sig på mig. frågar vilken skola jag går
på. när jag säger högskolan tror de mig inte. nej jag vet, jag ser ut som att gå på högstadiet
snarare. killen frågar om han får mäta min tofs med den mätstock (!?) han har med sig.
en av killarna frågar om jag kommer ha honom som elev på förskolan och jag svarar ja,
eftersom han verkar gå nedåt i åldrarna. ett slag under bältet, men förtjänat. när de
äntligen ska hoppa av, strax innan getinge bestämmer de sig för att åka en bit till. till andra
änden av getinge. lucky me. jag stirrar ut genom fönstret i hopp om att få vara ifred, men
då säger den ena killen, "du emma". och jag vänder mig mot honom, frågande. både han
och jag inser att jag aldrig sagt mitt namn. ödets nyck. de hoppade av och vi tog hand. jag
blev bjuden på fest men tackade snällt nej. några få minuter av lugn lade sig i bussen,
nu är det snart dags för nya skrik och högljudda röster. men det är ok - för de två älskar jag!