annabrittadagmar

min mage har varit i uppror. jag har önskat att jag hade haft någon att
hålla i handen. trots att jag faktiskt snart är tjugofem och en stor
tjej. lite lätt illamående och en andning som heter duga. legat på
operationsbord. fått två gigantiska sprutor körda långt in i huvudet. rakat
bort halva huvudet på hår. bedövad. kniv. obehagligt. be till gud. blunda
hårt. varmt blod. skratta lite nervöst åt sjuksköterskans kommentar;
"det är ju tur att du har rött hår". nål och tråd. motvilligt titta i burkarna
som sjuksköterskan trycker upp i ansiktet på mig. "titta sicka små rackare".
små. små? hur jävla djupt skar han inte egentligen? och vad fan är det för
något? svälja djupt och ignorera tanken på att kräka ner hela henne. tacka
snälla doktorn. ta tåget hem igen. två leverfläckar fattigare.

observera att händelserna kan vara lite överdrivna. MEN bara lite.

undrar om det kommer göra ont när bedövningen släpper.