gråter mig i bitar

har fortfarande en sådan beslutsångest. pratade med lillasyster och hon hörde väl ungefär
vartannat ord jag sa mellan mina snyftningar.

om jag ändå hade en dröm. ett självklart val. inte denna ångest. detta velande. eller oro.

jag blir knäpp. jag går snart under. ända ner till botten. men därifrån kan det väl bara gå upp?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0